Skrev något diktliknande.

D A G A R N A .


Dessa är dagarna jag aldrig kommer att glömma. Dessa är dagarna som ska forma resten av mitt liv. Som ska forma den jag kommer att låtsas vara. Dessa är dagarna. Och jag är inte riktigt här.

Det låter runt omkring mig, ljud och oväsen, de flyter i luftrummet, och andra människor, personer som invaderat min värld, tryckt sig nära inpå och verkar inte ha några planer på att avlägsna sig igen, och hur gick det till egentligen, vilka är dessa människor?

Vem tror jag att jag är egentligen. Ja, jag vet inte, alls, längre. Jag låtsas inte ens veta längre. Jag har ingen aning. Ibland vill jag bara att det ska sluta. Stop. Full stop. Punkt. Hur formar man ett liv av ord och mellanrum? Det blir liksom bara tomt.

Precis som i verkligheten, säger en kritiker. Är det allt som finns, är det sådana vi är, stillbild, kulisser, illusion, med gröna solglasögon glittrar staden av smaragder, och bakom skynket hänger en spegel, du kommer aldrig ut härifrån. Dessa är dagarna.

Dessa dagar. Är ett liv i fast forward. Passa på och var här nu, de här dagarna, fjorton dagar av solsken och saltvatten, det är allt du får, sedan sitter du på flyget hem igen, och är i hemlighet lättad, hem till verkligheten.

Dessa dagar, är allt du får. Det är upp till dig om du ligger och steker på stranden. Eller om du gör något annat. Jag vet inte vad som finns att göra. Jag sitter på havsbottnen och håller andan. Här nere finns bara hajarna och jag. Om de slutar simma stannar deras hjärtan. Om jag slutar andas stannar mitt hjärta.